Jag blev misshandlad psykiskt av en sambo jag hade för många år sedan. Han tyckte inte jag var tillräckligt kvinnlig och allt det snacket. Men han visste att jag var det.
Han beskyllde mej för att jag var otrogen. Jag fick inte åka och hälsa på mina kompisar för det kostade bensin. Man kan göra raddan lång.

Jag stod ut i 2 år. Sedan stack jag.

Jag blev psykiskt misshandlad i 25 år innan han flyttade.
Dessutom hade han fysiskt misshandlat sina barn.
Hade jag vetat det eller ens anat hande jag mördat karln!
Fy va mycket skit som jag inte visste om.

Min ex sambo utsatte mig för misshandel. Jag säger som så att det är inte bara ta och gå i alla lägen. Krävs krafter för att kunna ta sig ur det där…

Jag har blivit ps. misshandlad av min x-svärfar…. Man duger inte när man är en "arbetar dotter", att tjocka människor (fast jag var smal) är bara en belasning för samhället, med hästfolk förekommer det bara fylla, att är man inte lika mager som hans fru - är man ingenting att ha, är det inte klinikst rent och att man damsugar minst 1 ggr/dag är man totalt värdelös som människa. Man skall alltså jämföras med hans hustru - som har varit hemmafru hela sitt liv, haft hemsamarit som gått och städat 2ggr/vecka… Inte ett damkorn finns där.
Vi har haft (de är stora nu) 3 livliga ungar som inte har varit det renaste när de kommit in efter ett sandkrig… en långhårig katt…
Man har försökt hålla snyggt…..
När de skulle komma har man dansat med damsugaren ett x-tra varv och det har ändå inte varit bra. Sedan att de senare går och pratar illa om oss och hur skitigt vi har det/haft till grannar släkt - gör inte saken bättre. Och att sedan säga att "det var bra att de skilde sig - nu kanske det blir renare" - är inte roligt att höra i efterhand av några vänner som hatar dem.

Tur att vi skilde oss:) jag höll rent sagt på tro att jag var totalt värdelös som människa.
Men man skulle ställa upp och laga mat när det var bjudningar hemma hos dem - då dög man…

Det har tagit 5 år hittills att komma fri från den man som misshandlat mig. Sedan jag lämnat honom för 2,5 år sedan har han konstant trakasserat mig på något sätt. Nu har han börjat ge sig på vår son. Således har jag nu tvingats göra en anmälan till soc, på det kommer förmodligen en otrevlig vårdnadstvist och nya hot och trakasserier.

Det är inte lätt att komma fri från sådana människor och innan man väl är riktigt fri. Jag kommer nog alltid att vara vaksam på vem som rör sig i närheten av mig och aldrig någonsin utsätta mig för en situation där han kan skada mig. Men jag vet ju inte än om jag kan hjälpa min son, det känns så bedrövligt.

Fy Fidelina.
Ge han sej på er son ? På vilket sätt gör han detta?

Man blir misstänksam som du säger..man tror inte man är fri när man verkligen är det. Det sitter kvar i kroppen som en otäck tagg som man inte får ur.

Kram

# 6 Han har under hot om att plocka bort alla leksaker, tevespel och dator tvingat min son (som inte är 5 år fyllda än…) att äta en hel portion havregrynsgröt. Men det är säkert mer han har gjort, sonen var riktigt orolig och upprörd och det lär komma fram mer. Min son ville absolut inte åka tillbaka till sin pappa i måndags.

Funderar om jag ska åka dit och tvinga pappan att äta en hink med  messmör och hota med att jag annars tar bort alla hans datorer. Men då skulle jag väl åka dit för ofredande eller vad nu det räknas till. Lika bra att låta socialen göra sitt.

Antar att socialen har varit i kontakt med pappan idag, för nu har trakasserierna via mail börjat igen.

Åh…det liknar sonens pappa när sonen var mindre. Han ville till slut heller inte bo hos sin pappa varannan vecka.

Hoppas socialen tagit kontakt med han. Sådär ska han inte hålla på med sonen. Jag vet hur det kan bli sen om det inte görs nåt i tid!

Du ska inte göra sånna saker utan låt socialen ta hand om det. Du kan falla på eget grepp i sånna fall. Så försök att hålla dej lugn. Det är svårt..jag vet. För allt man vill göra är att åka dit och ge pappan en känga.

Kram till dej och sonen.

#7 I vilken situation har han tvingat pojken att äta?

Jag har gjort likadant (fast inte gröt iofs) när mina barn inte velat äta sin frukost utan istället leka eller spela tv-spel/dataspel… Har de inte ätit så har de inte fått ha sina saker heller utan fått sitta kvar vid matbordet tills de ätit klart…

# 9 Vad jag förstått, har pappan gjort gröt till frukost och tvingat i min son det, under hoten att plocka bort allt i huset som sonen tycker om. I.e suttit och tryckt in sked för sked under ständiga hot. Och det rör sig om en 4,5 åring som normalt brukar funka bra i alla miljöer, som är lyhörd och lyssnar bra och som normalt äter bra om han bara får mat han tycker är ok.

Jag tror inte att lösningen är att tvinga i ett barn något det inte tycker om, det ökar bara motviljan mot det ytterligare. Vari finns respekten mot barnet i den ovan beskrivna handlingen?

Dessutom, om vi vuxna inte tycker om en maträtt, ska då någon annan mycket större ha rätten att ändå tvinga i oss den maten under hot, fysiska såväl som psykiska? (denne man är en expert på att resa sig upp och göra sig stor, gå emot en hotfullt som om han tänker slå, tränga en framför sig/undan/in i hörn.)

Samme "pappa" har under militärisk ledning tvingat sitt andra barn (som är sent i motoriska utvecklingen) då ca 4-5 år att cykla, åka inlines (vurporna var många kan jag säga) och simträna under 2-timmarspass. Varje gång barnet tappade koncentrationen var han på honom som en hök och skällde och hotade honom.

Jag tycker inte att detta är ok och naturligtvis är jag orolig för min son.

#10 självklart förstår jag att du är orolig för din son.. vem är det som berättat om händelsen för dig? är det sonen själv?

jag försöker inte på något sätt försvara pappan men är det sonen som berättat för dig så är risken stor att det är ganska överdrivet. barn gör så, oftast omedvetet, för att den andre föräldern ska tycka synd om och för att de ska slippa göra nåt de inte vill… det är dessutom förälderns ansvar att se till att barnen äter näringsriktig mat, vilket det oftast inte blir om barnen får välja själva..

jag har själv erfarenhet av detta både med mina egna barn (min yngste son tex sa på lekis att han aldrig fick mat hemma så han var sååå hungrig på mellanmålet… det slutade med en socanmälan mot mig.. den lades dock ner när de upptäckte att ha sa att han inte fick nåt på dagis heller utan fick sitta och titta medan de andra åt) och genom mina dagbarn jag hade ett tag.. antingen fick de ingen mat hemma eller så fick de bara mat de spydde av.. likadant sa de hemma om mig..

är det däremot någon annan som varit närvarande och sett det hela som informerat dig är det allvarligare.  men då skulle jag även ifrågasätta varför den inte stoppat händelsen…

Att jämföra med oss vuxna är inget att rekommendera.. vi fick knappast äta vad vi ville under våran uppväxt.. det är först som vuxna vi har den möjligheten…