Jag tyckte att jag fick barn väldigt sent.. När Rub kom var jag 27 och Kim 30.. Mina systrar fick sina första när de var 16, 18 och 18…

Vid fyllda 29 kom stora tjejen, visserligen en stor omställning men det flöt på ganska bra, trots allt. ALLA andra pratade om hur jobbigt det var med bebisar etc, men jag upplevde det inte så. Det jobbiga var att hon ofta var sjuk vilket gjorde det mer komplicerat. När hon var frisk levde jag och pappan som vanligt… Var vi borta sov hon antingen i sin vagn/famnen på oss och när hon blev lite större på golvet på en matta.
Vi var på rally och "En dag på strippen" och folkrace från ca 3 månaders ålder. Vi var ofta ute på restaurang och åt. Mkt evanemang och det funkade jättebra med en liten med.

När 2:an kom var man mer van med bebisar och lillan har också fått hänga med på allt. 2 veckor gammal var på "Kalmar classica" ute vid travet. Däremot kan jag säga att lillan fick oftare vänta och till och med gråta mer och oftare eftersom jag inte kunde släppa allt när jag höll på med stora flickan som då var 3½ år när lillan föddes.

Det jobbiga är NU! De bråkar mestadels av tiden och det är ett enda retande och gråtande och surande hela tiden. Bah, vad trött jag är konstant. Sen är det hela tiden avundsjuka på varannn och slåss om min uppmärksamhet. Egentid med vart och ett av barnen känns som högprioritet men det är svårt att få ihop.

Nåt som jag pratat om med många är missnöjda bäbisar.
Mitt första barn var en riktig gnällfia.
I flera månader.
Missnöjd med allt i princip å sen lite kolik.
Nu har hon fått en liten tös som är på precis samma sätt.
Har hört av många som upplevt samma sak med första barnet.

Alla mina 3 barn har varit underbara - givetvis är det de även nu:)
som bäbisar var de snälla och bekymrade om allt. Nattmålet var överstökat på någotsånär kort tid.
Största skillnade var egentligen mellan 1:an och 2:an. Då var man inte van att ha hand om 2 (förutom maken…). Men även det gick som en hejsan. När 3:e dök upp… var det inte hellre några bekymmer.. En mer eller mindre spelade väl ingen roll. Alla var snälla och glada… Men efter 3:e fick det vara stopp… då var det övning som gällde:)

Nattvak och gnälliga bebisar har jag sluppit. Mina var små änglar tills de kom i trotsåldern:)

Rub sov hela nätterna 22-07 från dag 1…  Kan iofs bero på att han föddes med katastrofsnitt och låg i kuvös första natten… Det enda jobbiga med honom var att han var sjuk i 41-42 graders feber ca 1 vecka/månad tills han var 3 år + att han hade ett kruppanfall som skrämde livet ur mig.

Kim åkte jag hem med 6 timmar efter förlossningen och han åt ett nattmål/natt i ca 3 dagar sen sov han också hela nätterna:)

Min ena systers son däremot hade riktigt svår kolik i, jag tror det var nästan 9 månader, så honom passade jag någon gång för att de skulle få sova… de provade allt  utan resultat så till slut fick de några jättestarka kolikdroppar som de knappt ville förskriva (några barn i usa hade dött av dropparna) men de funkade på min systerson:)

Anton låg ochså i kuvös den första natten/dygnet. Han hade kolik sedan efter det, men han var ca 3 månader sov han rätt så bra på nätterna. 1 måltid per natt var det då. När han var ca 6 månader sov han hela natten. Minstingen däremot han käkade varje natt tills han var ett år gammal. Det där skulle han bara ha och sedan la han av med vällingen efter att ha fyllt ett år. Sedan ville han ha vatten istället. För ca 6 månader sedan la han va med vattnet på nattetid.

Anton fick jag ju träna varje dag. Tre gånger om dagen fick jag tjöja på hans leder för att få han att bli bra. Ibbe var jag chockad över att jag inte behövde göra detta med, var ju ändå så förebered på det hela när han kom. Så när de sa att han mådde bra m.m blev jag lite fundersam…Hmmm inget fel tänkte jag.