Jag undviker att bli ovän med någon.
Och blir man iallafall så undviker jag den personen så långt det går.
Men först försöker man ju reda ut det hela. Går inte det så är det bara så. Och då nonchalerar jag personen.

Ja jag undviker nog det hela med om jag kan. Sedan ska man ju kunna reda ut det hela, om det nu går. Går det inte är det lika bra att låta vara det…..och sedan kanske det hela löses sig ändå med tiden.

Jag hamnar i konflikter rätt ofta  Jag är alltid rakt på sak och säjer vad jag tycker och tänker.. Passar inte det får det vara brukar jag säja:) De flesta accepterar det men en del retar sig på att jag säjer ifrån när jag tycker nån gör fel.. Som tur är så är varken jag eller mina kompisar långsinta

Då måste jag fråga…Är ni konflikträdda?

Drar ni er undan när det blir bråk eller vill ni reda ut det?

Jag är inte konflikträdd. Jag vill reda ut saker och ting.

Men mina chefer på jobbet är detta. Och det ska de inte vara på ett sånt ställe som vi jobbar på. Ofta, ofta har de bara sagt att "Låt det vara" eller "Han är ju sån så låt det vara". Men herregud. Man måste kunna ta konflikter som chefer och inte smyga undan som en rädd hare.

Jag är nog inte konflikträdd, men ibland kan det hela vara bättre låta vara och så kan man ta det hela nästa dag eller så, för då kankse man kan lösa det.

Chefer ja det är nog rätt så vanligt att de kan vara konflikrädda.

Nja, jag orkar lägga energi på att vara ovän, bryter nog hellre kontakten eller minskar den drastiskt. Sen beror det på varför jag möter denna person, är det en förälder i skolan ser jag till att inte "utsätta mig" för mer kontakt än nödvändigt. 
Brukar faktiskt inte bli riktig ovän med så många, det ska vara min familj då som jag strider med om det mesta.

jag är inte konflikträdd:) jag brukar heller inte starta konflikter men om nån tex snackar skit om mej eller nån jag känner eller kommer med påståenden som jag vet inte är sanna så talar jag om vad jag tycker… självklart frågar jag först vad de menar och varför den gjort som den gjort… har den ingen bra förklaring eller ursäkt så talar jag om att han/hon är en idiot och såna klarar jag mej utan.

det finns speciellt en kille i min bekantskapskrets som blir osams med alla jämt (de flesta låter honom hålla på, för han har ju ADHD.. vilket inte är en ursäkt att bete sig hur som helst i mina ögon), sen har han lama ursäkter som att "jag var på dåligt humör", "det är min sjukdom" eller liknande… ca 1 gång i månaden säjer han upp kontakten med mej för att jag inte godtar att man snackar skit utan anledning. Det roliga är att varje gång säjer han "Nu vill jag inte ha mer med dej att göra, du är dum i huvudet" och så svarar jag "Jaha, det är din förlust.. inte min", och genast kommer det "nej, inte ska vi bli osams heller.. förlåt att jag är dum" haha

Riktigt osams med någon har jag nog aldrig varit… förutom med Kims pappa då men det har ju helt andra orsaker;)