Just i denna sekund är jag på sjukhus med min äldsta dotter och då har pappan den yngre, om han inte kunnat ha henne eller om jag varit helt ensam så vet jag inte vad jag skulle göra.. Mormor och morfar är ju två som gärna skulle ställa upp men om de inte fanns eller hade möjlighet så hade det ju varit katastrof!

Ojdå…Anickan vad är det med din dotter?? Roligt att se dig här igen!!!!

Jag ska själv till sjukhuset med mistingen  på onsdag för en operation. Hoppas nu bara att hans pappa kommer och hjälper mig som är planerat. Känner som så vad gör jag om något händer att vi blir kvar…Måste ju även ta hand om store sonen.

Hon har opererats för sprucken blindtarm i helgen, det var riktigt jobbigt med lång väntan och mycket prover och de visste inte vad det var förrän de öppnade och tittade.. Många olika teorier om både det ena och det andra tills de öppnade och såg att blindtarmen spruckit.

Jag är här varje dag men skriver inte alltid, just nu känns livet lite tungt och jag känner att jag försöker leva för jobbet och barnen och vågar inte hoppas på mer, det skulle väl vara en helt annan tråd egentligen men är det fler som känner så ibland?? att kärleken inte kommer att infinna sig för just mig, bara för alla andra?

alla ni ensamstående mammor som finns här, hur tänker ni för att det ska kännas bättre?

Usch då Annickan.. Hoppas hon kryar på sig snart! Jag vet hur ont hon måste haft.. jag hann precis in innan min sprack…

Pia: Sjukhusen i större städer brukar ha antingen lägenheter på området man kan få låna eller ett patienthotell där man kan bo… Ofta har de också någon som kan ställa upp som barnvakt medan man är med sitt inlagda barn.. Iaf har de så i Örebro…

Ojdå Anickan låter inget vidare det där ni har fått vara med om!! Jag hoppas att din dotter återhämtar sig sanrt från det hela. JAg hade en vän vars son de vägrade ta med i ambulansen för ett antal år sedan bara för han kunde ta på sig kläderna själv och hade gjort det. Han hade blindtarmen med och sedan fick han en ifektion i levern tack vare det hela.

Jag kan förstå dig att man kan känna så i mellan som du gör. Man är ensam och bara ensam. Man önskar att man skulle hitta den rätte och varje gång man träffar någon som man blir lite nyfiken på så visar det sig sedan att jaha han var ändå inget att ha.

Jag tror att det man kan göra är att försöka tänka på sig själv….Göra saker som du vill göra och tycker om att göra. Ta hand om dig själv helt enkelt. Skämma bort sig. Åka på en resa om man bara kan…..Njuta ut av livet, hitta sig själv och enbart tänka på sig själv……Kärleken ja den kommer med tiden oftast då man minst anar det hela.

Skickar en kram till dig!!!

#4 Jag låg inne på Salhgrensa när jag väntade på Ibbe och fick ta Anton med mig då pga. kraftig illamående m.m Så hade jag med han på avdelningen men sedan så fick jag åka hem med han. Stog knapt på benen så dålig var jag. När jag kom innanför dörren här hemma rasade jag nästan ihop. Fick ju inte vara kvar pga sonen. Nästa dag fick jag åka och lämna han på skolan och fritis och sedan åka in igen och få drop. De sa bara att kunde man inte lösa det hela skulle man vända sig till sociala….