Det var en lättnad till att börja med.
Men sen insåg man att man verkligen stod själv. Ingen pappa som kunde ta hand om sonen när man var sjuk eller dylikt.
Även då brydde sej pappan inte om sonen så mycket. Tror det var ett "straff" gentemot mej eftersom det var jag som ville skiljas.

Det tog ett bra tag sedan innan jag mådde bra och innan sonen mådde bra med. Han var så pass liten men de känner ju ändå vilken sinnesstämmning en annan var i.
Så första två åren efter separationen var mycket tuff.

Ja för mig var det nog en lättnad med, men sedan stog man med allt själv. Lättnaden var nog störst när det gällde ekonomin samt att jag kunde komma och gå hur jag ville med barnen och att jag inte behövde vara hemma och "servera" min ex.

När jag separerade från dotterns pappa så var det jätte jobbigt, men där var hela situationen helt onormal..

Dock då jag separerade från senaste x et så var det härligt, befriande. Nog känns det ekonomiskt då jag gått långtidssjukskriven. Men har gått iaf. Nu har man bott ensammen med gumman i snart 4 år