Jag får säga att hon träffar dem alla ganska ofta. Just nu, när jag bara har Mathilda på helgen, så försöker vi köra upp och träffa farmor och farfar i alla fall en liten stund varje helg annars blir det så lite.

Mormor och morfar får mamman ta hand om men jag vet att hon träffar dem minst en, två gånger i veckan.

När Anton var liten och vi bodde i samma stad med mina föräldrar träffade de ofta Anton. Dagligen nästan då vi var tvungna gå förbi huset de bodde i på väg hem från dagis. Alltid på blev det protester just utanför deras trappa.

När vi sedan flyttade trffade vi den ju inte så ofta då…mest på helgerna men ändå inte lika ofta som tidigare. Nuförtiden träffar jag ju min mamma som är kvar i livet lite då och då just för pojkarnas skull.

Ibbe har en farmor nere i Serbien men henne har  han inte träffat. Hans Farfar är död. Anton har varken farmor eller farfar kvar i livet och har aldrig träffat dem.

Rub har aldrig träffat sina farföräldrar (deras val) och Kims farföräldrar gick upp i rök när han var 3 år. Mycket i det fallet var mitt beslut då hans farfar dömdes för sexuella övergrepp på 2 flickor + att farmor var rent ut sagt elak mot Kim sista gången de träffades.

Mormor och morfar däremot har alltid funnits med på nära håll. Tyvärr gick deras morfar bort för 6 år sedan men mormor finns kvar (vi pratar i tel varje dag nästan) även om vi sedan 5 år har nästan 20 mil emellan oss.  På somrarna är vi hem till mamma och mina systrar minst en vecka och bara umgås:)

Mina föräldrar har varit borta sen -93 och -99. Men så länge dom levde så träffades dom nästan dagligen. Nu "känner" barnen av dom.

Sina farföräldrar träffar dom bara när nöden så kräver. Dop, begravningar och bröllop. Men det är inte alltid dom sträcker fram handen och hälsar på barnen. Det är farföräldrarnas val.

Ungarna är nu 18, 21, 22 och 25 år.

Mitt barnbarn är 3 månader, henne träffar jag ett par gånger i veckan.
Sen pratar jag med hennes mamma kanske en gång om dan nästan.

Jag träffar mitt lilla barnbarn, precis när jag vill. De bor ju tvärsöver trädgården. Men mitt bonusbarnbarn har ingen kontakt med sin riktiga farmor och farfar. Jag har blivit farmor till honom.

Min som träffar de ytters sällan. Och det tycker jag är jättetråkigt.

Jag vill bara säga till er som är farmor/farfar eller mormor/morfar….Ni är guld värda då ni ställer upp för era barnbarn.

Glöm bara inte bonusbarnbarnen som kanske inte ser sina biologiska mor-farföräldrar.

Tatsja: Du har helt rätt i det Dem ska vi inte heller glömma bort. Men ni som ställer upp för dessa barn är guld värda….Och det som jag tycker är bra är ochså att ni har oftast kloga och bra råd att ge.

Jag anser att eftersom Jimmy är storebror till mitt barnbarn, så ingår han i vår familj. Jag gör ingen skillnad på dem. Han kallar mig farmor. Men har ingen kontakt med sin biologiska farmor. Min son som är farbror till Jossan, säger han till de andra barnen att han är hans farbror.

Däremot den andre sonen som är far till Jossan, säger han inte pappa till. Jag har betonat att han har en pappa och honom träffar han ibland. Pappa och mamma är hans föräldrar. Men vill han  säga farmor till mig, så får han.

Ibland kommer han och vill jag ska baka någon kaka eller ha bullar. Klart man gör det åt honom.

Min mamma är lika lite mormor till mina barn som hon var mamma till mig! Tråkigt men sant!