Jag skulle vilja säga att båda varianterna existerar.

Mår man som mamma riktigt dåligt psykiskt så kan där ofta finnas tanken
"att vem som helst är bättre lämpad än mig att uppfostra mina barn"  Har själv varit i en sån djup svacka att dessa tankar kommit, även om de aldrig gick så långt att de verkställdes.
Efter att ha läst psykiatrin insåg jag att många flerbarnsmammor upplever otillräcklighet och mår inte  bra.

Sen känner jag personligen till bara ett fall där mamman "stack från barnen" för att köra sitt eget race.. Hur hon egentligen mådde eller tänkte har jag ingen susning om..

Ja, det var tankar ifrån en fembarnsmamma

#1 Tack för att du delar med dig om detta.

Ja många gånger undrar man ju hur många tänker och det ligger nog mycket i det du skrev!!

Jag skulle personligen inte kunna göra det men varför skulle inte en mamma kunna göra det när en pappa kan?  Moderskänslor är nog inbyggt i de flesta men dock inte i alla…

Jag vet inte men samtidigt så är det ju kvinnan som bär barnet i 9 månader. Moderkänslorna finns där nog redan från början. En pappa kan välja om han vill vara delaktig i barnets liv eller inte.

Jag känner en tjej som har en 1-årig son som pappan har vårdnaden om.. När det skulle bestämmas umgänge  så valde hon att träffa sin son 2 timmar i veckan.. Det tyckte hon räckte.  Fortfarande nu när han är ett år så kan hon sträcka sig till att vara "barnvakt" (hur man nu kan vara barnvakt åt sitt eget barn?) om det är akut och pojken är sjuk och pappan absolut måste jobba.. Annars är det fortfarande 2 timmar i veckan som hon vill ha honom..

Då kan man inte ha några moderskänslor…

#4 - Pia, jag måste nog reagera på kommentaren, "En pappa kan välja om han vill vara delaktig i barnets liv eller inte," eftersom jag inte tycker att det stämmer. Antingen har man föräldra(?)känslor eller inte, och då tror jag inte att det spelar någon roll om man är mamma eller pappa.

Jag har blivit tvungen att den sista tiden välja bort min dotter på grund av studier. Jag kan helt enkelt inte ha henne hos mig så mycket som jag haft tidigare och samtidigt hinna med de resor som krävs för studierna. Så jag hra fått gå ner från varannan vecka till varje helg.

Och känns det lättare att göra det på grund av att jag är "bara" är pappa och inte burit min dotter i 9 månader? Jag kan inte svara på det, jag kan inte jämföra. Jag kan bara säga att det känns för j*vligt så fort jag tänker på det. Så fort jag inte kan hålla tankarna på något annat gör jag inte annat än saknar henne och tänker på allt det jag missar.

När barnens pappa och jag separerade så ville jag ha barnen på heltid men han totalvägrade! Och det är jag glad för idag då jag anser att barnen har precis lika stor rätt till båda sina föräldrar…

Jag har övervägt att "ge upp" mina barn då jag inte trivs riktigt med att bo här… Men kommer alltid fram till att jag inte kan göra det, mina barn är det viktigaste i mitt liv och om några år så kommer säkert mina möjligheter till att kunna flytta vart jag vill.

Jag har funderat på att sälja huset då tar så mycket energi att sköta allt själv. Om jag säljer och flyttar till lägenhet så säger Emil att han kommer att bo hos sin pappa på heltid. Är det då jag som ger upp honom eller han som ger upp mig?

Sponny: Nu tänkta jag nog det hela utifrån min sitts Ja och så blev det galet helt enkelt.

Anledningen att jag skrev som jag gjorde var att Antons pappa gjorde just det. Valde bort han och verkar ha varit lätt för han med. Samma verkar nu Ibbes pappa göra med Ibbe. Han bryr sig inte längre om barnet bara för just jag inte försörjer han och betalar hans resor hit m.m

Men Sponny du vill vara med din dotter och är ju med din dotter så fort du bara kan. Om mina söners pappor hade haft de intresset för sina barn så hade jag kunat ha mycket förståellse för dem om de hade behövt jobba eller utbilda sig som du gör just nu.

Jag tycker det är skillnad på att välja att inte träffa sitt barn fast man kan och har tid…alltså inte ha något intresse och att vilja träffa sitt barn med inte kunna göra det just pga. jobb, utbildning osv. När man är itresserad ut av sitt barn så ja då gör man ju ändå det bästa ut av det hela, den tiden man har tillsammans. Sedan är man ju förälder på papper alltid oavsett vad.

Ingann: Ja där ser man det finns även mammor som inte vill ha sina barn mer än nödvändigt.

Pia - Ingen fara, jag var bara tvungen att reagera lite. Jag har själv sett samma sak som du pratar om ganska nära mig själv, men jag ska inte gå in på det.

Nej, jag tror nog att både mamman och pappan kan välja bort sina barn om de verkligen vill det. Bara att titta på Inganns kommentar och din Pia. Så det finns nog ingen könsfördelning där, båda är nog lika goda kålsupare när det kommer till kritan.

Och en sak till: återigen, ingen fara med din kommentar Pia, hade jag tagit illa vid mig av såna kommentarer hade jag knappt kunnat vara annat än förbaskad hela tiden. Så det är lugnt…

#9 Ja Sponny du har nog rätt i det där att båda delarna kan välja bort sina barn!! Har ju en vän som har gjort det, samtidigt har jag ju själv varit med om att mina barns pappor har "vänt ryggen" för barnen.

Ja tror att det helt klart finns från båda delarna. Sedan finns de ju de som inte får träffa sina barn fast de vill. Kände en man en gång i tiden som kämpade för att få träffa sin dotter. Mamman gjorde allt för att de inte skulle ha kontakt.

Pia: Det är nog ännu jävligare än att de själva väljer bort barnen! Barn har rätt till bägge sina föräldrar och jag blir så arg varje gång jag hör om vårdnadshavare som gör allt för att förhindra barnens rätt till den andre föräldern!!! Det är en sak om man nekar umgänge av någon speciell orsak men då ska det vara fastställt och rätt enligt lagen att göra det. Att hitta på anledningar bara för att man själv bara vill jävlas är så sjukt fel…

Ingann: Jag börjar fundera i mellan varför vissa ens skaffar barn eller inte skyddar sig om de sedan inte vill ha barnet eller ja ska använda barnet mot den andra föräldern. Tycker inte sånt är ok. Sedan då dessa stackars små står där i mellan. Jag själv har bestämt att jag ska inte lägga mer energi på att få kontakt med mina barns pappor och få en fungerande relation där. Vill de så får de ta kontakt och då ska jag ta dem till fam.rätten helst. Jag kommer klara mig ensam med barnen och barnen kommer klara sig med mig.

Kunde inte annat än le när jag tittade på Anton och Ibbe här hemma en kväll….Hur gosiga som helst mot varandra….Sedan säger Anton mamma Ibbe börjar bli för stor jag vill ha en liten lilla syster eller bror men helst en syster….Ja ja och det tror du jag kan bara fixa sådär sa jag till han…Han bara skrattade. Han saknade tydligen bebis lukten för Ibbe luktar inte så längre. Sedan frågade han om inte Ibbe kunde börja dricka välling igen…..För då skulle han lukta som en bebis igen. Ja jag kunde inte annat än skratta….vilka ideer de har i mellan.