liwa…Jag förstår dej. Jag sitter i ungefär samma sits.
Julen är inget roligt när man har det så. Hur mycket man än vill ge så kan man inte det.

Nu har syrran och jag bestämt att vi inte ska ge varandras barn (Hon har 6 stycken). Utan bara köpa till våra egna så att det blir nåt riktigt. Men man har ju knappt råd med det heller.

Jag brukar få låna lite av mina föräldrar till jul. Men det finns ju de som inte kan låna av nån.

ansök om en julpeng hoss kyrkan, jorde jag varge jul när vi hadde det som värst, brukade få 500 kr per huve,,prata med diakonen i din församling, julen är inte rolig för de med dålig ekonomi, messt en källa till ångest tycker jag,

liwa: Jag vet hur det är  Sedan i juli har vi haft ca 1200 kvar när räkningarna varit betalda (betalar av 900 kr/månad på en elräkning som jag tror är fel.. men de hävdar att den stämmer) så även utan den är det inte mycket över… då är det 2100 kr/månad som ska räcka till mat, kläder, fotbollssaker (ena sonen),medicin till andra sonen och nöjen till mig, 2 tonåringar, 2 katter och 1 hund…  Nu har jag inte ens råd att hämta ut mina mediciner men har sån tur att en kompis med frikort fått samma tabletter som mig och hon vill inte ta dem så jag har fått hennes ett recept så jag klarar mig 1,5 månad framåt iaf…

Jag har ansökt om bidrag ur vår lokala fond här så jag hoppas det blir minst som förra året.. då fick vi 750 kr/barn. Annars blir det inga julklappar alls  Julskinka passade jag på att köpa nu när den var billig på Ldl, köttfärs till köttbullar har jag i frysen men sen blir det nog inget mer på julbordet än potatis o kanske ägghalvor…  prinskorv är alldeles för dyrt för oss i år…

Jag har förberett mina killar på att de eventuellt får julklappar i februari/mars  Vi slutade byta klappar med de andra barnen i familjen för flera år sedan eftersom det blir alldeles för dyrt…

Just nu är jag bara glad att vi har råd att betala hyran så vi får bo kvar

Har full förståelse för att det känns tungt,man får dåligt samvete för att inte kunna ge barnen en "riktig jul".

Personligen tycker jag att en Riktig jul är när man har sina nära o kära samlade och bara kan fira genom att umgås. Mina barn har aldrig varit bortskämda med att få saker så när de väl får nått så är de så otroligt uppskattat.Spelar ingen roll om det är en leksak eller en ask med romerska bågar! Det är en bra idé tycker jag att vänta till mellandagsrean istället då man kan göra enorma fynd,alltså ta julklapparna Efter julen=)

Jag stickar mkt.och stickade ,mössor,vantar,sockar är väldigt uppskattat att få.

Jag önskar att alla kunde sätta sig ner med barnen och förklara vad julen egentligen handlar om.

#4 det håller jag med dig om… det är mer en riktig jul med hela familjen samlad. så har vi alltid haft det men förra året började min ena son må dåligt psykiskt och klarade inte av att åka tåg 20 mil så därför är det bara jag och grabbarna numera… en väldig skillnad att bara fira jul vi 3 (2 tonåringar som vill låtsas att julen inte betyder nåt)mot tidigare när vi varit (måste räkna..) jag=3, storasyster=8, lillasyster1=4, lillasyster2=3, mamma..  19 stycken:)

Visst vill man att Julen ska vara mer än Julklappar men eftersom det bara är jag som har det knapert ställt i min släkt så är det bara mig det drabbar eftersom vi firar Jul ihop och dom andra i släkten gillar att handla "dyra" julklappar till varandra.

Klart att mina barn också vill ha fina julklappar när kusinerna får det. ¨Då har det inte så stor betydelse för dom vad Julen egentligen handlar om. Tyvär

#6 sen har ju faktiskt julen olika betydelse för alla:) för mej tex har den inget med jesusbarnets födelse eller sånt att göra utan en tradition där vi alla samlas, äter gott, delar ut klappar och umgås… för egen del har inte klappar någon betydelse men för mina barns skull tycker jag det är viktigt.. de vill självklart ha fina klappar de med men det är inte möjligt med min ekonomi men jag brukar alltid se till att spara in på något så de iaf kan få hyfsade klappar… i samma prisklass som sina kusiner lär de aldrig få om jag inte vinner stort på lotto;)

de brukar säja att de inte behöver klappar när de vet hur dåligt vi har men ändå lyser deras ögon upp av glädje när de ser att de fått något de pratat om och inte bara nyttoprylar som strumpor och kalsonger…

Julen, bara tanken får mig att bäva. Men i år har jag fixat en julklapp till hela familjen, mamma/mormor ska köpa playstation och guitar hero till barnen (och mig?).

Själv har jag inte så  mycket pengar men några julklappar till mina barn blir det. Sen en liten till en av kusinerna samt mina grannungar. Till grannungarna är det bara paket som gäller, innehållet inte så viktigt tack och lov.

I år tänker jag sätta ner foten och fira hemma själv med barnen, fast det kommer att ta hus i helsike. Barnen vill inte (och inte jag heller) fira julafton hos farmor med svåger och kanske svägerska och kusin. Farmor har den åsikten att man inte åker bort på julafton… men vi ska det!
Mamma(mormor kommer och fikar en stund med oss när vi äter frukost och har med sig sitt paket då. Känner jag henne rätt blir det lite godis oxå, kanske lite fikabröd och frukt oxå.

Vi ska nog vara hos min syster. Det blir lättaste för de med de små barnen.
Och det är mysigt att fira där tycker jag.
Som tur är förstår våra halvvuxna barn nu att julen inte handlar om att få och ge klappar. Utan det är själva gemenskapen och maten.
Att bara umgås med sina nära och kära och må gott.

Julen är för mig ett tillfälle att samla familjen tycker jag. Sedan får pojkarna lite saker, men jag köper inte alls så mycket som tidigare, för jag anser att man ska inte ge hur mycket som helst utan mindre räcker. Har gång på gång för klarat för stora sonen som börjar göra en lång lista på vad han vill ha att så kommer det inte att bli för det kostar alldeles för mycket…

Ja många gånger glömmer barnen av värdet för de där de får och man som förälder vill så klart ge något extra fint till julen och kan man inte de så går man runt med ett dåligt samvete……Ja vet inte hur man ska lösa det hela.

Kyrkan kan ha julpengar att ge. Nu är det inte så i varje församling utan är nog mycket beroende församlingens ekonomi men höra efter ska man nog. Bor man i en störra stad kan man vända sig till statmisionen för även de brukar dela ut pengar/presentkort till julen för de som lever på existens minium. Sedan kan nog diakoner veta ofta var man kan söka om inte tex. kyrkan har några pengar som de kan ge till de behövande.

Jag hoppas ni som verkligen har behovet ut av detta får ett litet bidrag därifrån….Och ni får inte tveka att söka, för ni förlorar inget på det.

Julen blir som vanligt de sista 10 åren. Bara sonen och jag och lilla? Tatsja. Det har blivit mysigt med fina disneyporslinet. Sen ser vi alltid kalle anka ihop. Hjälps åt att både laga maten och diska efteråt. Vi fikar ihop på kvällen innan sonen går ner till sig på nedre våningen. Lugnt och skönt

Tatsja….Ibland kan det vara just det som är så skönt….Att slippa ha för mycket folk runt sig och att det är just lungt och skönt.

Pia, ja, jag hade det stressigt förr. Först jobbade jag hela natten och skulle på nästa. Men ändå skulle man fira jul hos mor eller lillebror. de tog ingen hänsyn alls. Sen skulle jag ha med skinka, potatis, köttbullar och prinskorv. Resten hade de andra syskonen och mor med. Skönt att slippa detta krav. De kan få fira sin egen jul utan mig. Saknar det inte

Denna julen blir nog ganska lugn….OM jag inte får börja jobba innan.
Förra julen stressade jag så jag orkade inte njuta av själva julafton sen. Nu hinner jag med allt som man ska göra.

Förstår dej Tatsja. Då är det lungt och skönt för er nu.
Kram

Tatsja: vad bidrog de med? sill o rödbetssallad? du hade ju hela basen med dig!

Förstår att du hellre firar jul utan dem

Har tänkt tanken flera gånger att söka bidrag men det blir aldrig av.

På något sätt känns det så ned värderande att få det när jag ändå får ut lite lön varje månad.

Har alltid fått höra att man ska jobba och tjäna sina egna pengar. Inte leva på bidrag och ta emot allmosor. För det gör bara svaga människor.

Jag vet att det inte är så men det sitter långt inne i mig att jag inte ber om hjälp i onödan. Försöker alltid klara mig utan hjälp.

Men nästa år ska jag ta och ansöka om bidrag från våra olika ställen här i stan.

#16 Jag kan föstå din känsla. Jag är ochså uppvuxen med just det där att man ska jobba ihop sina egna pengar m.m men någonstans måste det ändå finnas en gräns. Ja jag vet att detta är inte lätt men man får kanske tänka som så att man gör det hela för sin barn om inte annat.

Man är inte svag om man vågar säga ja jag behöver den här hjälpen då man verkligen behöver den….Tror det är viktigt att man ska kunna känna så och kunna göra det när man verkligen har det dåligt stält.

liwa: Det har jag också fått inpräntat hela livet men när jag fick min nervskada blev jag tvungen att tänka om.. Utan bidrag så skulle jag inte ens ha råd att ge mina barn mat för garantipension skulle inte räcka till mer än hya i en etta eller liten tvåa…

Trots alla bidrag så har vi inte mer än att vi nätt och jämt klarar oss…

Ingann. Nästan ingenting. Sen fick jag alltid ta hand om dukning och disk. Tyvärr så fick de alltid tacket av andra släktingar, en var min mor. Jag har aldrig fått uppskattning från dem. Så nu när jag sagt upp kontakten med släkten, mår jag bättre.

Tatsja: Jag skulle också sagt upp kontakten med såna egocentriska, energisugande, elaka, krävande snåljåpar!

Jag är glad att du lyckats ta dig bort från dem… Det är inte så lätt kan jag tro eftersom de är familj och man har inpräntat i huvudet sen man är liten att "familjen betyder mest". Men så är det inte i allas familjer.

Det har tagit mig över 50 år och en bok för att klara av detta.