Om jag det visste…  Då hade det aldrig blivit nåt haha

Ja jag vet inte alltid heller vad som fick mig att falla för sönernas fädrar. Det blev bara så, fast Antons pappa tyckte var nog charmig. Det skulle jag inte längre säga idag att han är. Lillesonens pappa, ja han trodde jag nog på att han skulle vara skötsam m.m En som verkligen ville leva livet med en….Men sen när jag blev gravid ändrades han helt till en annan människa. Innan var han snäll och go….Ja på ett sätt en dröm man.

Den jag var tillsammans med hittade en annan.
Då kom X där vid exakt rätt tidpunkt. Men vad jag såg hos honom vet jag inte.
Sen levde vi tillsammans i 27 år.

När vi skilde oss så fanns han som hittade en annan där i ungdomen kvar. Vi hade tänkt på varann i alla år och har mentalt haft ett förhållande i alla år.

Märkligt.

Jag faller alltid för snälla killar. Barnens pappa var jag tillsammans med i 18 år och sen har jag bara haft ett till förhållande och det varade i 5 månader…

vi hade givande diskussioner om allt mellan himmel och jord, det var nog det jag föll för.

Spontant skulle jag säga charmen men när jag tänker efter så var det nog de där vårdande känslorna som kom fram. Ni vet där man tror att man kan hjälpa personen att må bättre och bli frisk.

Men han var otroligt charmig och så var han kär i mig så jag bara flöt med på något sätt.

Ja kärleken kan vara underlig ibland….