Jag tycker inte det är jobbigt tvärt om. Det enda jag kan känna är att som ensam pappa sätter jag högre press på mej själv att allt ska vara mkt bra ang grabben, algrig glömma ngt osv.

Jag har tyckt det vart både skönt och jobbigt ibland.
Skönt i de perioder som allt fungerat och vart lungt…men jättejobbigt då allt strulat.
Nu när sonen är 18 så tycker jag att det helt OK. Sonen har vuxit till sej en del både i ansvar och annat.

Men som sagt…det har varit i perioder.

Det är väl både och.. som mia skriver. Visst vore det kul att ha någon vettig kontakt med fadern. Men å andra sidan har jag rott båten själv i över 3½år.. så nog klarar jag det ett tag till. Vi har en stundande 18-års dag.. och jag gruvar mig. Dottern har sagt att hon vill ha 1 kalas.. vilket medför några frågetecken. Först och främst bor vi hos min far (bostadsbrist i stan), dit kommer inte farfars, dit kommer inte fadern. Och det kan jag köpa, x-svärföräldrarna har råkat i luven på varandra och vissa skrek som sjutton (det var inte min far). Sedan att fadern inte kommer… Det får bli hans dilemma. Han missade även konfirmationen när den var tack vare konflikter - men då bodde vi på ett annat ställe. Nu går fadern åter igen på rosa moln och "glömmer" bort barnen. KUL nej tack!!

Samtidigt som jag är så neg, så kan jag tycka det är trist att vara själv. Man behöver någon att prata med och en som visar ömsesidig kärlek. Man får väl hitta på nåogt…

Först ni inser jag hur bra vi jag hade det som singelmamma.Det var en tuff period då jag gick genom graviditeten själv som sen visades sig vara kolikbarn, och hade en liten 4-åring dessutom. NU ser jag vad den tiden stärkt mig och hur himmla bra det egentligen var trots att man "slet sitt hår" och vände på kronorna. Är ensamstående igen och bara längtar att få nått eget till mig o barnen.Att få göra vad man vill när man vill,att vi tre får vara de personligheterna vi faktiskt är.

Tummen upp för singelförälder säger jag!

Jag tycker med att det kan vara skönt att vara singel och mamma. Man kommer och går som man vill. Man gör det man vill och nästan när man vill.

Jag var ju ensam med stora sonen hela grav. och tog hand om han helt ensam i många år och det var en stor hjälp till att jag nu är ensam med två. När jag levde tillsammans med minstingens pappa tyckte jag ibland att det var skönt att vara två, men fick inte mycket hjälp från han så saknar inte den tiden speciellt mycket om jag ska vara ärlig.

Sedan träffar man någon så får det ju var någon som man verkligen vill dela framtiden med, ingen som är bara ute för att strula.

Jag tycker att det är jobbigt att vara singelmamma. Ibland när mormor är här så brukar hon hjälpa mig om inte mina barn lyssnar på mig. Mina är inte"normala" De är har en lättutvecklingstörning båda två. De är 12 och 14år men är yngre till sättet. Värst är den yngsta. Hon kan hon reta mamma till vansinne. Jag misstänker att  hon är ett adhd barn. Hon är uträdd men där sa de att hon bara uppfyllde hälften kriterierna.

Så det är evigt tjatande.

både och kan jag tycka..
man bestämmer allt själv… ingen att diskutera med… regler o allt sånt..

men sen kan jag tycka en sak är lite jobbigt, det är när man ska hitta en partner.. sällan nån vill ha enbara för man har barn, iaf vad jag har erförenhet av..

Jag är ny här och detta är alltså mitt första inlägg

Jag har en dotter som är ca 6 månader och har varit själv sen dag ett av graviditeten (hennes pappa och jag breakade några dagar innan jag fick reda på att jag var gravid). Han har inte funnits med särskilt mycket under graviditeten utan han var nog vad man nu kallar motsatsen till stöttande. Nu träffar han vår dotter ca en gång i veckan, men han ju inte så delaktig eller bidrar varken ekonomiskt (förutom 1273 som f-kassan betalar nu) eller på andra sätt.

Under mitt ännu så länge korta föräldraskap tycker jag att det är både och detta med att vara ensam förälder. För det mesta fungerar det jättebra och jag tycker att det är rätt skönt, och jag och min dotter har en jättefin kontakt och väldigt speciell relation. När det däremot är jobbiga nätter, som det varit de senaste 2 veckorna med bara ca 2 timmars sömn, så är det ju tungt så klart. Man kan ju inte lämna över till någon och stänga dörren och lägga sig på soffan för att få sin välbehövliga sömn.

Det är ju ingen drömsituation att bli gravid utan stöd eller avlastning från pappan, men nu skulle jag ändå inte vilja ha något annorlunda - jag har min underbara dotter som jag älskat från den stund jag fick reda på att hon fanns i mig, och det är perfekt just nu, trots jobbiga nätter!

Det blev ett långt inlägg..:)

/ Mickan

Jo, klart är de så, min dotter är 2 år och 3 månader, har med vatt ensam sen jag var i ca 6 månaden av gravideteten, Hennes pappa villle behålla…(jag med såklart) men när jag var i månad 6 lämnade han mig ändå, och på dessa 2 år och 3 månader min dotter funits träffar han henne ändå sällan…. de dröjer allt mellan 3 -7 månader… nu har de gått 8 månader sen sist, vi bestämer dagar han ska komma men dycker ej upp, hör ens inte av sig, som i går skulle han komma… han frågade mig i lördas "går det bra att jag kommer på måndag" så sa jag "ja självklart", men han kom ej, ringde ens inte.. har fortfarane inte hört av sig varför han ej kom.

Men jag börjar bli van nu efter 2år och 3 månader.

Min pojke åker till sin mamma var tredje helg, däremellan hör hon inte av sig till honom. Jag tycker det är synd, framförallt för min pojke att hon inte kan engagera sig mer, alla barn behöver både en mamma och pappa. Men å andra sidan, ska jag var lite egoistisk så är jag bara glad att hon håller sig borta, de få gånger vi pratas vid får jag bara skit för att jag valde att flytta till annan ort.

#7, samma sak här, men jag hittar gärna en mamma med barn, så mycket enklare då

oj, illa av henne.. :(
men du är en stark pappa, alltid skoj att se att de finns ensamstående pappor med… inte sokj skoj på de sättet, men du fattar! :)

ja.. jag ror det är lättare och hitta någon med barn för då förstår man varandra osv.

Mickan78 Välkommen hit till Singelföräldrar.

Bumsibum Dig har jag inte heller sett tidigare här så hälsar även dig välkommen.

Ja det kan vara väldigt jobbigt att vara ensam med barnen/barnet när de är små. Det blir lite bättre sedan när de sover hela nätter osv. Jag kommer ihåg själv hur det var.

tack ska du ha Pia99 =)

ja, sen när dom kan sova själv osv, kommer de andra saker kanske! :P hehe. Men så är det att vara förelder.. ^^

#13 Ja så är det här i livet Mina båda söner sover fortvarande bredvid mig fast de är 11 & 3 1/2 år gamla. Har deras eget rum m.m Men ändå är det mammas säng som är bäst att sova i.

oj, ja så blir det lätt, kan tänka ig spec.. när man är ensam förälder, då ska jag inte klaga när min dotter på 2 år och 3 månader ofta vill sova hos mig!

Tack för välkomnandet! Ska bli spännande att få ta del av andra ensamstående föräldrars erfarenheter, alla min vänner som har barn lever med den andra föräldern.

#9 Jag känner igen situationen med att pappan inte kommer eller hör av sig när han ska. Sånt är jobbigt och det gör ju inte relationen bättre heller… För min egen del hade jag gärna sluppit träffa min dotters pappa då det har varit så struligt mellan oss och han har svikit så mycket på olika sätt. Men för hennes skull så försöker jag se till att de kan skapa en relation.

Angående sovvanor så tycker jag ju att det är mysigt när lillan sover hos mig, men jag sover ju mycket bättre utan henne bredvid mig… Och hon har sovit bra i sin egen säng sedan hon var ca 7 veckor (fram tills nu då, haha), men det är väl en liten fas bara hoppas jag!

Ja, jag tänker samma, för min dotters skull får jag ju träffa honom, men haed ändå tyckt att han hade junat komma 1 gång i veckan iaf och inte var 3 -7 månad, eller nu är de till och med 8månadersedan!
men men vad gör man, man kan ju inte tvinga.. (det ska inte behövas)

men min dotter har et bra utan honom ändå!

ja, visst är de mys med att sova med sitt barn, men inbte ilängden kan jag tycka hehe.

hur gammal är din dotter då.. :) ?

Ja det kan vara väldigt jobbigt när den andra föräldern inte tar sitt ansvar och kommer när den ska/eller mera sällan. Man får ju även säga det att det hela är ju för barnets skull för det är ju ändå han/hon som ska träffa föräldern de inte bor med.

Det här med att den andre föräldern inte träffar sina barn är för mig helt obegripligt! Jag saknar dom som bara den bara efter de har varit en dag i skolan

När vi separerade förra gången hörde han inte av sig på nästan 4 år ! Varför vi gjorde ett nytt försök? Trodde verkligen han ändrat sig. Det som är riktigt tufft är att se vad barnet/barnen lider i oförståelsen varför den andra föräldern gör på detta vis.Nu pratar jag bara för egen del. Jag har dock alltid varit ärlig mot barnen men så klart berättat på ett enkelt sätt.

Har en väldigt nära relation till mina bonusbarn som kommer att fortsätta som vanligt.Jag älskar dom som mina egna och så är de ju faktiskt halvsyskon!

Det är klar att det är jobbigt att vara singelförälder men hellre det än att ha en karl som man bara blir arg och irriterad på. Nu kan man liksom lägga all den negativa energin åt sidan och fokusera på det viktiga i livet nämligen barnen.

Ibland kunde jag önska att jag hade någon att dela vardagen med men så känner jag mig så bekväm med mitt liv just nu att det inte bekommer mig speciellt.

#17 Min dotter är nästan 6 månader, och jag ammar ju fortfarande, så för min del är det inte tal om att lämna bort henne till sin pappa några timmar ens. Han kommer hit nån timme i veckan, och nu de sista veckorna har lillan börjat bli rädd för sin pappa.. Hon bara gallskriker när hon ser honom, hon känner ju inte honom ännu (även om han tror det för att han inte vet något om barns utveckling), så jag får trösta och lugna henne. Och när han visar sig igen är det samma sak, så stackars lillan är helt slut när han har varit här.

Problemet är också att han inte reagerar som "normala" människor när hon blir rädd. Då går han på ännu mer och ger sig inte förrän jag säger åt honom att backa. Att han inte känner själv att han borde ge henne lite andrum och backa undan när hon blir rädd för honom är ju märkligt, och jobbigt att jag alltid måste tala om för honom hur han borde agera med henne.

Jag kommer nog att vara väldigt försiktig innan jag släpper in någon annan man i vårt liv, och då ska det vara någon som "förstår" barn.

Angående bonusbarn så saknar jag min grabbs halvsyster mycket, jag var ju ändå hennes pappa under sex år. De få gånger jag träffar henne ser jag hur hon lyser upp, jag vet att hon gärna skulle vilja komma hit och hälsa på sin lillebror, men mitt ex vill inte det, så…det är så synd, min pojk vill det oxå. jag har föreslagit det men… i somras när vi åkte till västkusten ringde jag och frågade om hon fick följa med eftersom jag visste att hon bara gick hemma eftersom hennes mamma jobbade, men icke… man får väl förlika sig, men det är tråkigt….

#22 Ja jag kan hålla med dig om att det är tråkigt att du inte får ta med henne på saker och träffa henne när du ändå har hennes lillebror. Sedan att du själv erbjuder det hela med, jag hade varit glad om jag hade varit i den situationen och min ex hade erbjudit att även ta med de barnet som inte är hans.