förstå hur du menar tror jag, folk ger så lätt upp och bara struntar i allt när det inte är perfekt,

Precis, man ger upp alldeles för lätt. Visst om man inte har barn så är det väl en sak, men har man barn så tycker jag att man ska kämpa och ge allt för att barnet ska få växa upp i en kärnfamilj som blir mindre vanlig numera.

Tror jag har läst samma inlägg på FL:) I den situationen som hon beskriver, tror jag inte att den uppaktande mannen spelar så stor roll. Om man tycker att man har försökt och gjort allt man kan och känner att det är en återvändsgränd, så tycker jag inte att man ska stanna i en relation för barnens skull. Tror inte att de blir lyckligare av att föräldrarna lever ihop när det inte funkar och den ena egentligen vill lämna..

Men jag tycker ju att om man har gift sig och skaffat barn och skapat ett liv ihop så ska man kämpa i alla fall. Tror att många ger upp för lätt, eller inte tar tag i de problem som finns och som kanske ligger till grund för en massa bråk och tjafs.

Och ja, jag tror att många är "lycklighets -narkomaner". Kanske en bild man har med sig från alla sagoböcker om prinsessor och riddare på vita springare…Men inte vet jag 

Vore väl trevligt om allt var lätt och rosaskimrande, men hur kul är det i längden?!

Livet är aldrig en dans på röda rosor. Jag har fått uppleva det där med att man har varit skötsam. Tagit hand om familjen, barnen osv. Jobbat och slitit och försökt göra allt bra, men det var inte nog för min en ex. Han skulle leva livet dvs. Festa runt med vännerna och deras älskarinnor. Det var jag som fick se till att han kom upp på benen efter att ha festat i några dagar. Tvätta han och hans kläder, se till att han fick mat i sig osv.

Ja vad ville jag ha?? Joo ett lugnt familjeliv, där båda de två vuxna i familjen skulle dela på ansvaret. Man skulle jobba ihop det man ville ha osv. Ja inte så mycket mera jag skulle begära utan vara nöjd.

Ja jag tror det finns både bland kvinnor och män dessa som söker mer än de har. För min egen del skulle jag vara väldig nöjd om jag en dag skulle träffa han som man verkligen skulle leva livet med i både mot och med gångar.

Nu utgår jag inte från denna historia som några ut av er har läst då jag inte har läste den eller vet något annat om det utan mitt inlägg är skrivet ut av vad jag har fått erfara.

Jag tror att man måste vårda ett förhållande med.

Så klart man kommer in i perioder där inget är bra just då, men man måste förbi den med och det tillsammans. Det är nog då en del förhållanden spricker. Man vet inte hur man ska ta sig vidare.

Därför tror jag att man måste göra saker bara ensam tillsammans, utan barnen alltså. Att man ska kunna unna sig och den andre något lite extra i mellan. Om det så är bara ett bio-besök och en god middag.

I den sista förhållandet jag levde i var vi uppdelade. Jag och barnen och han. Han ville inget göra med oss och jag fick för det mesta ta med mig barnen. Det var inget roligt alls för han hade liksom bara känslan för sig själv. Bara han kunde komma och gå som han ville så var allt bra. Så kunde jag inte tänka mig att leva, för jag ansåg att är man en familj ska man leva som en med.

Sedan är det ju så klart att det finns andra problem i ett förhållande som gör att man väljer att gå skilda vägar än just dessa perioderna som gör att man måste "vårda" förhållande. Ja hur som helt så är det aldrig enkelt och ibland så kan det enda utvägen just vara att man går skilda vägar.

Jag och mitt ex var inte överräns om vissa grejer. Vad hundarna ska äta tex. Han ger sina tex spillbitar/leverpastej/Köttbullar. Det tycker inte jag att hundar ska äta två gångerb om dagen. Mina äter bara hundfoder den ena kan få lite annat. Jag har en som är foderallergisk. Hennes mage har blivit bättre.

Jag håller med om att det verkar vara många som tar det där med giftemål alldeles för lätt. Har man gått så långt som giftemål så borde man ju vara insatt i vad ett familjeliv är för något och man ska känna sig nog vuxen och redo för en så stor del i livet. Jag anser att man bara gifter sig en gång i sitt liv och då kämpar man när man har uppförsbackarna.

Jag är kanske lite gamaldax av mig men så anser jag, än så länge har jag ej hittat mister right men dock varit förlovad ett par gånger, men dessa har jag avbrutit pga misshandel..

Man måste såklart vårda sitt förhållande, se till att man gör saker tillsammans både med och utan barnen. Att vänsterprasla anser jag vara väldigt fel.

Nu finns det ju så många nya saker som man kan krydda sitt samliv med, det gäller ju bara att man är nyfiken å vågar testa, att ena parten kanske tar tag i det mm..