Det jobbigaste är att man är tvungen att göra saker helt själv. Att man måste fixa och dona.
Och att man inte har nån att prata vuxenprat med.

Men det positiva är att man klarar det mesta eftersom man fått lära sej att göra det utan hjälp.
Man blir oberoende…men det kan oxå vara både på gott och ont.
Jag är nog så oberoende att det ibland kan bli fel i ett förhållande. Jag ska minsann klara allt själv och ber inte om hjälp. Inte så bra alltid.

Jag kan nog hålla med dig om det där Mia. Att man inte har någon att prata vuxen prat och kunna råda varandra hur man ska göra och vad man ska göra.

Ja och så klart det finns en positiv del i det hela med….man visar ju att även om man är ensam så går det.

Det är jobbigt att inte ha flickornas pappa att prata med,ingen som delar varken på ansvaret eller glädjen.

Det är skönt att vi klarar oss iaf men det är tungt många gånger,bara en sån trivial sak som att bestämma middagsmaten är något jag hellre delar ansvaret för.

Man är tvungen att ta alla beslut själv. Alltid vara hemma vid VAB etc. Ingen att dela ekonomi med. Saknar vuxenprat om kvällarna. Jag måste ALLTID stå på benen hur sjuk jag än är för att barnen ska kunna få mat etc.(Även om jag har duktiga tjejer som kan laga mat med hjälp av instruktioner från soffan numera.) Har "trimmat" mina barn mycket att hjälpa till mera och ta ansvar sen deras pappa försvann ur vårt liv. Hade pappa levat hade de nog fått vara mera barn än vad det blivit nu. Samtidigt är det ingen nackdel att de får ta ansvar och hjälpa till mer än de behövt om vi varit 2 föräldrar.

Att inte ha någon som kan ta liten när jag är trött .

Att man måste bära tre stora matkassar uppför tre trappor själv, plus en liten som inte alls vill alla ggr.

Att inte kunna jobba och gå misste om inkomster och jobb då man är den enda som kan ta barnet när det är sjukt.

Jag hade velat kunna dela alla de små sakerna, första skrattet, vända sig helt om, lyfta huvudet, åla, krypa. Allt sådant skulle jag ha velat kunna dela med den som enligt ren biologi borde vara intresserad. Det har känts jävligt jobbigt. Att vara så glad, så stolt. Och märka att något motsvarande inte finns hos den andre. . .

Sen alla förebråelser, alla lyfta ögonbryn och snörpta munnar man får när man kanske inte riktigt uppfyller uppfostringskriterierna. . .

Exempel. Min dotters egenheter. Så som säga vad hon tycker och på mycket bestämt sätt göra klart vart hennes gräns går likställer inte jag med dålig uppfostran eller att jag på grund av det att jag är ensamstående mor inte har regler för henne, utan är slapp. Jag värderar saker som att hon säger tack och ber snällt om saker hon vill ha högre än om hon väljer att sitta i soffan eller hoppa i den bara.

Vet inte om någon annan har råkat ut för liknande, men det tycker jag är jobbigt.

Lindyn….Vad jag känner igen det där första du skriver med matkassarna och trapporna osv. Ja vet hur det är då jag har varit ensam med min stora son från början. Ja det var väldigt tufft många gånger.

Men den lille sonen var vi två alla fal i början. Var glad över de gången jag fick hjälp från hans pappa fast det inte var ofta kan jag ju säga. Bar ner två stora Ikea påsar med tvätt och var då rätt så ny opererad. Lille sonen var då ca 3 dagar gammal. Hans pappa var på krysning med sina vänner/släktingar. Sedan bar jag upp tvätten igen efter den var tvättad till tredje våning. Men vad hade jag för val…. Var ju tvungen att tvätta det för att slippa bråka med hans pappa sen när han kom hem om att det inte fans rena kläder.

Jag tycker nog det jobbigaste har varit ekonomin.. Med 2 inkomster blir livet så mycket enklare än med bara studielånen som jag hade första åren och sen garantipension efter jag var tvungen att hoppa av studierna…

Att inte ha nån att prata med är också en nackdel men det funkar hyfsat…

Det jag kan känna är att jag klarar allt själv men ibland skulle det vara skönt om någon annan kunde göra dessa saker så man slapp.

Håller med ingann här om ekonomin oxå. Det är verkligen ingen dans på rosor att vara ensam då. Hade vart myyycket lättare med två inkomster.

Ja helt klart är det lättare ekonomiskt om man är två….Tufft när man är ensam.

Ja det är ju egentligen skrattretande att man bara får 1175 kr i underhåll. Har dom tänkt att det ska väga upp för den andra föräldern?

När man är 2 så delar man ju oftast på räkningarna och matkostnaderna.

Tänker ibland att man borde leta upp någon miljonär att gifta sig med så man slipper ha det så himla knapert hela tiden :)

liwa…är det inte 1273? Jag får det iallafall..

Ja jag får med 1273kr. Vet ni om att det där beloppet höjer de inte ofta. Så när allt går upp i pris borde de höja det med med de gör de inte. Ja så man går bara minus….

Nä de pengarna räcker inte länge. Och tonåringar kostar!!

Haha jo det stämmer att det är 1273. 1175 var det för länge sen. Men det är bara 100 kr mer.

Vad tror de att man kan göra för de pengarna egentligen?

Visst det är ett litet bidrag men det känns lite bittert att den andra parten bara ska behöva betala så lite.

Känns som att de kommer undan väldigt lindrigt.

Nu ska jag ju inte klaga…för sonen min får pengar av sin pappa när han behöver.
Men för er som kanske inte har det så, så är bidraget litet jämfört med vad som går åt.

Ja det kommer undan. Sedan är det helt vilken inkomst de har beroendes på hur mycket de ska betala. Min lille sons pappa betalar inte ett öre för sonen. Stora sonens pappa betalar ca 300 kr per månad har jag för mig att det är.

Men liksom allt kostar…..Bara att ha barnen på dagis/fritis. Lille sonen betalar jag nästan 600kr per månad för dagis. Inte billigt, halva underhållet går ju bara på det.

Ja jag betalar 890 för mina barn på dagis men sen tillkommer det ju massa kostnader för kläder m.m som man inte får någon hjälp med.

Ja en höjning av underhållet skulle vara till stor hjälp.