När vi väl gjorde slag i saken så var det han som flyttade ut. Eftersom det är min lägenhet och jag som har barnen 100%

Jag trodde i min vildaste fantasi att han skulle hjälpa till mer med barnen och avlasta mig men så är absolut inte fallet.

Han har fått bott här i små omgångar då han inte haft någon annan satans att ta vägen i hopp om att han då ska ta mer ansvar och hjälpa till med barnen men tyvärr så har det inte blivit så.

Nu har jag barnen 100% och får tjata på honom för att han ska ha dom några timmar så jag kan göra vissa ärenden m.m.

Hade jag vetat att det skulle bli så här så hade man ju kunnat förbereda sig på ett bättre sätt men jag ångrar ingenting.

Hur trött och sliten jag än är ibland så skulle jag inte vilja att han hade dom halvtid nu när jag är van att ha dom jämt.

Jag har ju mina på heltid. Det var min ex som flyttade ut för lägenheten stor på mig och det han hade när han flyttade in hos mig var han kläder och det var det han fick med sig den dagen han flyttade ut med.

Nu gick detta väldigt fort en dag så flyttade han bara men i början hade det även lite ekonomiska skäll med….men sedan så insåg jag väldigt fort att det var skönt att han bodde där han bodde och jag här. Han var ju här i mellan men sedan tycket jag att det blev jobbiga och jobbigare att ha han här pga. sitt missbruk med alkoholen så numera har vi ingen som helst kontakt med varandra vilket kan vara lika bra tycker jag många gånger. Hjälp från han får jag ju inte då han inte ens kan ta hand om sig själv.

Här var det mitt ex som var otrogen och stack utan att säga ett pip till barnen. I flera veckor efteråt kunde jag inte ens stänga dörren när jag gick på toaletten eftersom främst min yngsta dotter var rädd att jag också skulle försvinna.

Jag fick göra allt, packa hans saker, prata med barnen, se till att de fick stöd, fixa alla papper. Han däremot var med sin 15 år yngre "brud", sa ifrån sig vårdnaden i samband med skilsmässopapren och sedan har allt barkat mer och mer åt helvete.

Jag vet inte vad jag kunnat göra annorlunda, för jag försker bara överleva hot, trakasserier, falska polisanmälningar, hans släkt har anmält mig till socialen, han har plockat med sig barnen när han inte har umgänga, han och hans nya har misshandlat mig i samband med återlämnande av barnen efter umgänge och eftersom jag bor på en liten ort kan jag och barnen knappt gå ut och handla eftersom hans släkt sprider runt allt skitsnack de bara kan om mig och dessutom har de förföljt mig och barnen och fotograferat oss.

Jag orkar inte polisanmäla dem, jag vill inte vara delaktig i konflikten de hela tiden trappar upp, jag vill bara ha lugn och ro.

Jag brukar tänka på hur i h-vete det någonsin skulle varit möjligt för mig att våga lämna honom, med tanke på vad jag fått utstå nu när det faktiskt var han som var otrogen och lämnade mig, något han och hans släkt tydligen helt förträngt.

Jag är så rädd för min och barnens säkerhet och jag har försökt få hjälp från alla möjliga håll, men blir som ensamstående mamma bemött utav myndigheter med förakt och hånfulla kommentarer. Det finns bara en som vågat stå emot socialens behandling av mig, min kontakt på Nätverkshuset och hon har tom hjälpt mig att göra en anmälan till Socialstyrelsen.

Bettan: Bra att du har någon på din sida!! Mycket du har fått gå igenom. Ja hoppas ni ska få lugn och ro tids nog!!

Men om han har avsagt sig vårdnaden borde han ju inte ha mycket att säga till. Umgänges rätt har de ju alltid ändå, men han har ju själv visat att han inte är intresserad ut av barnen genom att avsäga sig vårdnaden.

#4 Pia, när hn kom på att han inte längre kunde kontrollera oss på samma sätt när han sagt ifrån sig vårdnaden, så lämnade han in papper till Tingsrätten i samband med prövotidens slut och sa att han hade ångrat sig.

Jag har dock enskild vårdnad interimistiskt, vilket jag fick av Tingsrätten i förberedande förhandlingen. Huvudförhandling ska äga rum någon gång efter sista april, så det närmar sig snabbt. För min del får det gärna ta 20 år tills det är dags, för just nu kan jag skydda barnen ganska så bra.

Mitt X skaffade lägenhet i november 2006. Sen lät han den stå tom tills i juni 2007. Då flyttade han. På det viset behövde han bara betala underhåll för det minsta barnet. Han väntade med att flytta så sonen skulle ta studenten, då slapp han betala för honom. Smart!
Tydligen hade han grunnat på att sticka i 10-15 år.
Sen kom det fram att han varken velat ha fru eller barn.
Kul å vara pappa då till 4 barn.
Kan idag säga att han är en helt främmande person.
Han flyttade 2 dar efter vår 25åriga bröllopsdag.

Mammzing: Kan inte annat än skaka på huvudet. Han har då bara tänkt på sig själv i den sitsen.

Varför skaffade han sig både fru och barn om det nu inte var det han ville ha kan man ju undra, men var glad att du är av med han så oärlig som han verkar ha varit.

# 7 Jag är jätteglad över att slippa han men det hade ju varit ärligare om han stuckit när han tänkt. Alltså tidigare.

Mammzing, jag kan bara beklaga din situation. Känns lite som om du blivit lurad på många år.

Det finns tydligen alla varianter, man upphör aldrig att förvånas faktiskt.

Stay strong!

Vad jag velat göra annorlunda är nog att jag tidigare insett vad som var på gång. Kanske 4-5 år innan han flyttade började han spara sin lön. Det var hans pengar. Skulle han betala nåt så vart det en himla diskussion. Han betalade inte mer än nödvändigt. Så när han flyttade hade han en summa. Han hade ju bott gratis bla. Skulle inte betala för boende : huset var ju mitt. Redan då skulle jag bett honom att fara å flyga!  Sen visste jag att han hade skaffat lägenheten. Skulle bett han flytta direkt istället för att dra ut på det. Men ja,ja. Dum var jag!

Mammzing: Du kunde inte veta hans baktanke i det hela!! Men han har spelat ett väldigt oärligt spel. Jag har varit med om liknande själv och inget roligt när ens partner bara tänker på sig själv och vad de ska kunna dra nytta ut av.