Jag tycker det är superviktigt att man aldrig någonsin säjer något negativt om den andre föräldern. Oavsett hur arg man än är så är det fortfarande barnets förälder som barnet har rätt att älska. För mig har det alltid varit viktigt att barnen själva fått bilda sig en uppfattning av sina pappor utan min inblandning…

Instämmer med föregående talare, men samtidigt måste man bemöta barnens frågor på ett så sanningsenligt sätt som möjligt. Frågar de tex om mitt ex alkoholvanor elr om han gjorde rätt som gjorde si och så, måste man kunna säga att det han gjort är fel och att man hoppas att det blir bättre nästa gång, annars kan barnen ta på sig skulden för beteendet. MEN även det kan man göra utan att  man smutskastar den andra föräldern!!!!

I det stora hela så läser barn av vuxna så bra själva, så om vi handlar fel, kommer sanningen ikapp oss. Smutskastning av den andra förälder gör att barnen till slut hyser mest agg emot den som smutskastar, det är iaf vad jag tror.

Jag tror på följande och försöker leva efter det:

Inte smutskasta hur arg och besviken man än är.

Vara så sanningsenlig man kan utan att kalla andra för negativa ord inför barnen.

Erkänna då man själv gör fel inför barnen, då vet de att vuxna inte alltid handlar rätt och att även de måste stå för sina misstag.

Komma ihåg att barnen inte är ens "polare" som man ka snacka av sig hos när vardagen är jobbig. Barn ska vara barn och inte känna sig skyldiga till separation, dålig ekonomi och liknande.

Tillåta sig att misslyckas ibland och istället förklara för barnen att det var fel att säga si och så om mamma/pappa, vi måste ändå komma ihåg att vi bara är människor med känslor som ibland trots att man gör sitt allra bästa och lite till, visar sig, även inför barnen.

Få ut sin frustration på något sätt som att prata med vänner, kurator elr liknande, elr skriva av sig här. Då blir det lättare att hålla sig inför barnen.