Jag har bara haft barnen i samma rum som oss, när de sov i spjälsäng, sen har de haft egna rum. De har inte kommit till oss på natten, utom de gånger de känt sig sjuka. Mest den yngste sonen, som var ett öronbarn.

När sonen var mindre ville han sova i samma säng som mej. Han kände sej tryggare då. Och jag lät han.
När vi sedan flyttade ut till huset så ville han helt plötsligt sova ensam.
Och jag tyckte nog det var dags då. Han var då 11 år.

Första natten ensam i min säng fick jag sova i natt. Båda pojkarna somnade i deras rum…..Var chockad.

Mina har sovit i eget rum med stängd dörr och släckt lampa sedan vi kom hem från BB…  Däremot så har jag haft en babymonitor så jag alltid hört dem..

Fram tills för 5 år sedan så sov jag i vardagsrummet och barnen i sovrummet men  nu har vi alla varsitt sovrum:)

Min son sover i sängen bredvid mig i sovrummet. När jag pratade i helgen med honom om vi skulle försöka leta upp en bostad där han kan få eget rum, protesterade han högt och sade att han vill alltid sova nära mig. Just nu behöver han det och då får det vara så, faktum är att jag också tycker att det är ganska mysigt. Men jag föreslog att om vi flyttar till en större bostad, kan han sova i samma rum som mig men ha ett alldeles eget "lekrum" som han kan få flytta in sin säng i när han känner att han vill det. Det tyckte han var bra! :-)

Min dotter har eget rum här i huset och sover i sin egen säng. Det finns en regel här som jag är benhård med, man ska somna i sin egen säng. Men vaknar man på natten så är det ok att komma in och sova i pappas säng. Men faktum är att hon inte gjort det på flera veckor nu, hon håller väl på att bli stor.

Enda undantaget till egen säng-regeln är om man är sjuk, då får man lägga sig och somna i pappas säng. vilket ibland leder till kommentarer som "pappa, jag tror att jag är lite förkyld" runt läggdags…

Mina barn sover is ina egna rum o i sina egna sängar. Stora gossen har sovit i egen säng o eget rum från det att han var 7-8 månader gammal ungefär.

Minstingen var detta inte lika enkelt med, p.g.a. hans funktionshinder, men "peppar peppar". Efter 3½ års tid så sover även han i eget rum, i egen säng om nätterna.

Dock så får vi fortfarande lägga oss i sängen med honom o söva honom. O han fyller snart 4 år. O det är länge kvar tills det ens kan vara tal om att han ska kunna somna själv i sängen… :)

Här börjar det bli så att mamma får snart sova på soffan…..

Jag tycker ju att det är så mysigt att ha sonen bredvid mig. Han har sovit med mig sedan han var 2, är nu 3½. Innan det sov han i eget rum..

Visst är det mysigt Katrin82.

Tycker att så länge de är trygga så spelar det ingen roll vart de sover.

Ja, och så länge det funkar. Vi trängdes förut på en 120 säng, men har köpt större säng så vi båda kan sova ordentligt :)

Oftast sover min son i min säng, men han har inga problem med att somna i sin egen heller. Men då blir det lätt att man plockar upp honom när man själv ska lägga sig. Håller med Katrin82, det är otroligt mysigt :)

Jo det är mysigt med barnen i ens säng. Förrut hade jag en 180 säng och bytte mig ner till en mindre för jag ville att allafal den store skulle börja sova i sin säng som är 10 år gammal men det gav ingen efekt. Minstingen har en säng i mitt rum med så jag kan lätt lyfta över han vid behov.

Ibland kan jag känna att jag vill sova helt ensam då jag knapt kan sova i min säng pga. sönerna väljer att ta all plats.

Min lilla dotter sover brevid mig. Så länge det funkar för oss båda så får hon mer än gärna fortsätta med det. Det är mysigt och vi sover gott om natten. På morgonen vaknar hon och kryper upp för att sova på armen. Underbart! Småbarnstiden är så kort att jag känner att detta är en underbar tid. Flertalet av mina vänner har säng bredvid eller att barnen sover i egna ru. Det fungerar för dem och det är troligvis det som är grunden för att alla ska må bra. Att det fungerar :)