Ekonomin utan konkurrens!!!!! Att ha en reserv att ta av när något inträffar är ovärderligt nästan.

Oj, den frågan svarade jag på i andra tråden

Ekonomin är tuffast.

Umgås med vänner gör jag ändå eftersom alla vännerna också har barn..

Däremot att få vara barnledig någon gång hade ju varit skönt.. Det har jag aldrig varit sen jag fick barn men nu ser jag barnledighet i siktet Mina grabbar är ju 18 och 15 år i år så det dröjer inte allt för många år innan de flyttar ut;) Fast då kanske barnbarnen kommer i stället

2,Ja så sätt umgicks ju jag med vänner också,men jag hade ju ett jobb med barn från kl 06,00 på morgonen till den sista vid sjutiden på kvällen,vilket gjorde att jag var så trött så jag orkade inte umgås efteråt,sen behövde ju mina grabbar kvalitets tid då….för min del handlade det som hos dig en barnvakt på helgen tex så man hade kunnat gå ut och dansa mera eller bara träffa folk i andra miljöer

jag instämmer ekonomin suger alltså

sen att vara själv när man är sjuk och ändå har ett barn att ta hand om det är inget kul

att vara ensam om att ha hela ansvaret för barnet/barnen

at inte ha någon att rådfråga om ens barn blir sjuka nån som oxå känner barnet och som man inte behöver förklara allt för

i mitt fall så finns det ingen som kan hand om min son om nåt akut sker och det är riktigt jobbigt om man blir rejält sjuk eller nåt annat inträffar 
min mamma har honom dock ibland men då ska det planeras först suck

att inte kunna träna gå på bio och liknande för man så sällan har barnvakt

#4 Där sa du något. Att bli sjuk är inte roligt, min stora fasa är magsjuka, för då klarar man inte ens vardagen. Har man feber kan man ju ta en Alvedon och åtminstone orka skjutsa barnen till skola/dagis och laaga iordning lite halvfabrikat, med magsjukan bor man ju i badrummet och skulle väl aldrig våga sätta sig i bilen.

Träna är ju en annan sak också så klart, fast å andra sidan var jag så isolerad när jag bodde med min man att jag knappt kunde göra något på egen hand då heller.

#4 ja, att vara sjuk har ju inte varit någon hit direkt:( jag har aldrig heller haft någon som tagit barnen oavsett hur akut det varit utan de har tom fått vara med på gyn-besök då någon snäll sköterska sysselsatt em i väntrummet… de har iofs haft kontaktfamiljer under en kortare period när de var små men familje-enheten ansåg att de skulle få tid på varsitt håll så de var aldrig borta samma helger..

Det längsta jag varit ifrån barnen var i höstas när jag var på begravning. då hade jag tom mobilen avstängd i kapellet annars ringer de hela tiden oavsett om jag bara är hos grannen o fikar;p

jag kunde inte heller göra som Bettan ivid feber, ta en alvedon och köra barnen.. när jag får feber så får jag nästan alltid rund 40 grader och klarar oftast inte ens att gå runt hemma utan att stödja mig så att lämna barnen på skola/dagis var bara att glömma då jag inte har körkort utan går överallt…

Jag skulle också säga ekonomin. Visst är det ibland övermäktigt att inse att man är ensam ansvarig för alla beslut som ska tas, ingen att diskutera med etc. Men oron för att vara beroende av enda lön, tycker jag nog är det jobbigaste.

Man har en lön, men definitivt inte hälften av utgifterna, när man är ensamstående mamma.

Jag skjuter bort alla tankar på vad som skulle hända om jag blev sjukskriven - katastrof är väl ordet, så det gäller att hålla sig på benen och dra sig till jobbet om man i princip inte ligger på dödsbädden.

Maria - www.markazits.com

Det är ju samma sak för min del, ekonomin. Händer det något så står man så att säga där med skägget i brevlådan. Däremot tycker jag att det är ganska skönt att ha eget ansvar för alla beslut som ska tas. Går det åt skogen så vet jag att det i så fall är mitt fel och det känns bra.

Men det gäller ju egentligen bara de beslut som gäller mig. Jag kommer ju bra överens med ex-frun så de beslut som gäller dottern kommer vi överensom gemensamt.

#7 Även om du skulle bli sjukskriven så kommer du klara det… Man får bara lära sig att dra in på allt och jaga extrapriser…

Jag vet.. Jag har försörjt 2 barn på en sjukpension på 5 000 kr/mån i 11 år nu;p Man får bara sluta vara bortskämd med att kunna unna sig nåt ibland, för det kan man inte..

Klart att ekonomin är det jobbigaste. Men även kvalitetstid med varje barn. Att kunna hinna med att få umgås med sina vänner utan att tänka på barnen för en stund.

Träningen har jag dock lyckats klämma in. Vi har ett gym nära jobbet som har öppet på lunchen. Så jag tränar en halvtimme av min lunch så slipper jag tänka på det efter jobbet

9,Precis,jag var ju också sjukskriven i herrans många år pgr av förlamade ben och ett ex antal op efter det,man klarar det absolut och vad jag kan se idag så har verkligen grabbarna läsrt sig mycket positivt av det

Jag tycker nog att det kan vara jobbigt ibland att tiden inte räcker till. Man ska göra en himla massa  och kommer oftast själv i sängen först vid tolv. Allt hänger nästan på en själv. Den man hinner orkar med hemma men göra måste det. Så tid är nog mitt största problem många gånger!!

Har inte varit här inne på länge. Så det blir ett sent svar. Jobbigast tycker jag absolut att ekonomin är. Att bara ha en lön som inkomst, och inte kunna dela en massa utgifter som man annars kan på två, som elräkningen, tv-tjänst, vatten, sopor och så vidare. Det är verkligen otroligt mycket mer fördelaktigt ekonomiskt att vara två.

Men bortsett från den ekonomiska biten så har jag inget mer som är så väldigt negativt. Det skulle möjligtvis vara att ha en händig karl i närheten de gånger det behövs . Men då ska det ju samtidigt tilläggas att långtifrån alla karlar är händiga, och/eller villiga att göra sådana saker som man kanske skulle vilja ha hjälp med de gånger det händer. Och jag är dessutom rätt händig själv, så det är inte så väldigt ofta jag skulle behöva just det heller.

EKONOMIN är värst. Oron för alla utgifter samt allt barnen och jag får försaka för att det inte finns utrymme för det.

En annan sak är jobbig oxå, att inte ha någon att "dela" barnen med, att ventilera barnuppfostran med etc. Visserligen har jag väninnor som är guld värda men det är inte riktigt samma sak liksom.
Jag brukar fundera igenom vad jag egentligen tycker själv och sen "dubbelchecka" vad jag tror att barnens pappa tyckt…:) Faktiskt slår det mig ofta att vi nog måste varit det perfekta paret (med vissa stora mörka moln). Vi var nog i grund och botten så otroligt likasinnade… Minns aldrig att vi bråkade om barnen (vi bråkade aldrig utom i hans perioder av drickande).

Visst Pengar ger ju frihet, men ett stort kontaktnät ger det också!!!!

Det jag känner allra först smärta över som singelmamam är ju att det sociala och kontaktnätet inte fanns när jag behövde det som mest!!!

Vi hade tak över huvudet och mat på bordet, man klarade sig!

Jag tror ensamheten är mest förgörande….

Kan dra en paralell med att många i detta avlånga land är mer deprimerade jämfört med andra länder söderöver. Vi är överlag inte ett fattigare land men mer ledsna, ensamma.

Det känner jag är ett problem dvs att här i Sverige gäller : Sköt dig själv och skit i andra och det blev jag verkligen varse när jag fick barn och blev helt ensam med dem…

(har skrivit lite om detta i en annan tråd)

kram / mapo

Säger som andra ekonomin, men också att inte ha någon att dela föräldraskapet med. Hennes pappa finns där men jag vill ha någon som kan stötta mig när det behövs. Det är tufft att ta fajten själv men man gör det på något sätt, fråga bara inte hur för det kan jag inte svara på.